That's what make me smile.

 
 

Det krävs bara en person för att förstöra en annan människas liv.

 Under hela grundskolan har det funnits en person (Olika personer men aldrig mer än en) som gradvist har tryckt ner mig. På ett eller annat sätt.
 
6-12 år: En tjej retade mig för att jag var så liten och smal och köpte kläder på barnavdelningen. Hon sa att jag åt kattmat när jag åt tonfisk. Trots att en annan tjej också åt det så var det bara JAG som åt kattmat. Hon sa att jag inte längre fick sitta på min plats i bamba för att det hade börjat en ny tjej som var coolare än mig, jag fick sitta ensam i en annan del av matsalen. Hon sa att jag var elak och inte hade några vänner. Hon tog min bästavän ifrån mig. Hon sa att jag var äcklig för att jag fått en finne och om någon sa något snällt så fick hon dom är ändra sig.
 
13-14 år: Min bästavän ändrade helt plötsligt attityd och försökte få mig så ledsen som möjligt. Hon försökte få våra gemensamma bästavänner att hata mig genom att sprida falska rykten om saker jag enligt henne hade sagt men som HON i självaverket hade sagt. Hon försökte få mig att snacka skit om våra vänner och när jag inte gjorde det så blev hon rasande och spred ryktena. Hon sa att de andra tjejerna hade sagt både det ena och det andra om mig och sen sa hon "Jag förstår om du är ledsen men det är så det är och du måste ändra på dig om du vill ha några vänner kvar." Jag snackade inte skit och förstod inte alls varför hon sa allt hon sa.
 
14-16 år: Här blev jag dödlig kär i en kille. I samma veva så fick jag upp ögonen för lite andra människor i klassen och fick många nya vänner, där bland tjejen som retade mig i mina tidiga år. Dessa nya vänner är dom jag minns med mest glädje under grundskolan. Så fina. En av de nya vännerna var denna killens bästavän som gick två klasser under oss. Hon kom att bli min bästavän och vi hade ruskigt kul tillsammans MEN hon tyckte inte att jag och killen, trots att båda var kära i varandra, passade ihop. "Det skulle AAALDRIG funka Maja, AAAALDRIG!!!". (Vi blev sen tillsammans ändå) Hon gjorde även små saker, sa saker, som jag inte riktigt kan sätta fingret på men jag kände mig alltid mindre när jag var med henne. Hon är en sådan person där ALLT handlar om henne. Även om jag varit med om hjärtesorg så är det synd om henne. När pojkvännen gjorde slut så fick jag inte längre vara med och umgås för henne trots att exet inte hade något emot det.
 
Om jag inte hade haft världens bästa familj och fina vänner runt omkring tror jag att det hade gått värre för mig.
När jag var 12 år började jag skada mig själv på olika sätt och hade jag inte vid 14½ år fått nya vänner hade jag inte varit den jag är idag, jag kanske inte ens hade stått här.
När jag var 14½ fick jag även pojkvän som bokstavligt talat har räddat mitt liv. Det tog ett tag innan jag blev glad igen men han kämpade med dumma självdestruktiva mig och kramade mig när jag inte kunde sova för att jag var rädd för att något hemskt skulle hända honom. Han skällde på mig när jag inte ville äta och fick mig att plugga upp nästan alla mina betyg som låg i botten. Han fick mig att le.
När jag var 15 år så rökte jag inte, drack inte och skadade inte längre mig själv. (Allt för att återuppta det när jag var 16 då pojkvännen gjorde slut och föräldrarna skiljdes.)
 
Det jag vill säga är att det måste inte vara flera personer som retas och det behövs inte fysiskt våld för att trycka ner en människa. Om en person bearbetar dig med glåpord och elakheter en längre tid så faller du tillslut även om det bara är EN person som retar dig.
 
 
Klicka på bilden.
 

Better lock it, in your pocket, taking this one to the grave.

Klicka på bilden.

Keep smilin', keep shinin'. Knowin' you can always count on me, for sure. That's what friends are for!

Kärlek är en väldigt underlig sak. Jag är dökär nu. I min bästavän.
Så där riktigt bubbland kär så att jag blir överväldigad varje gång jag pratar med eller träffar henne.
Men det är vänskap. Riktig vänskap.
(Pojkvän saknar jag än men så fort jag träffar den rätta så sitter han fast!!!)
Jag har ingen, förutom familjen, som jag älskar och avgudar så mycket som jag gör med Lollo.
Hon är min allra bästa bästavän. Hon förstår mig bättre än någon annan, till och med bättre än systrarna.
Vi förstår varandra och skulle göra ALLT för varandra.
Vi är sånna som avslutar varandra meningar och säger samma saker nästan samtidigt.
Jag kan helt ärligt säga att alla mina "bästavänner" innan henne inte var på riktigt. Jag trodde det. Jag gjorde allt för dom men dom gjorde inte allt för mig och då tar vänskap slut.
 
(Detta betyder såklart inte att jag älskar mina andra vänner, DOM ÄR OCKSÅ BÄSTA. Jag är så sjukt tacksam för er alla.)
 
 
 Jag i cyklop.
Klicka på bilden.

Vi är gjorda för varandra.

Sitter med hörlurar och lyssnar på musik.
Mamma och mannen kollar på tv så får inte ha hög musik.
Men med hörlurar kan jag ha hur högt jag vill och skrik/sjung-mima hur mycket jag vill.
Jag gillar att stänga ute ALLT annat med musik. Dock bara när någon annan är hemma för är jag själv hör jag inte om någon bryter sig in om jag har hög musik i lurarna.
Just nu är det First aid kit, Linnea Henriksson, Ulrik Munther och Laleh som är favoriterna, som spelas om och om igen tills jag tröttnar. Alltid samma låtar. Svensk musik är den bästa, även om den sjungs på engelska.
 
Klicka på bilden.


You are richer than 75% of the world.

Idag när jag gick i affärer skrek jag efter skor, "Jag behöver ett par nya skor!!!, eller inte BEHÖVER för jag har ju 100tals skor hemma men jag VILL HA ett par nya skor eller 5. Fast jag har ju nyss fått ett par av mamma. MEN ÄNDÅ!!!" sa jag till Lollo. Det är så tyvärr, jag vill bara ha och ha helt tiden. Men om jag jobbar har jag ju också möjligheten att köpa skor varje månad. Köpa skor, godis, cigaretter, kläder och alkohol. Alltså lägga pengar på ALLT som är onödigt. Jag har också en mobilräkning på några hundra varje månad och köper skvallertidningar titt som tätt.
 
Men vi lever i ett sånt samhälle där det faktiskt är okej att vilja ha och vilja köpa. Dock avskyr jag människor som ständigt klagar på att dom är fattiga när dom i själva verket är långt över medel (eller ja deras föräldrar är det). Sen avskyr jag även de som köper saker för mer än deras tillgångar. Tar lån för att shoppa kläder, äta ute och åka utomlands.
 
Jag är livrädd för lån. Låna en så stor summa pengar att det tar ÅR att betala tillbaka det. Sen får du betala mer än du lånar just för att du lånar. Om jag ska låna pengar ska det vara till en bostad. Det är det enda som jag aldrig skulle kunna betala själv. Bil kan man spara ihop till, köpa begagnat som ändå är bra. Fy för lån. Och alla dessa förbaskade reklamer som går på tv, finns i tidningar, på bussar, tåg och spårvagnar, ja över allt. Lurar in folk i en fälla för att ruienera dom. Fy för lån.
 
Nog om pengar. Jag ska fixa mig ett jobb nu när jag pluggar så att jag kan köpa kläder och skor. Sen ska jag även köpa lite FUCK CANCER prylar, skänka pengar till alzheimers och bröstcancer-forskning. Ett vinrött nagellack skulle jag också vilja ha.
 
 
 
 
 
 
 

Who let the dogs out?

När Barbie fyllde 19 år så hade vi känt varandra i ca 1 månad. Vi lärde känna varandra dagen efter min födelsedag, 14 Juli 2010. Så en månad senare var det dags för henne att fylla år och det enda hon önskade sig var en hundvalp. Snäll vän som jag är så köpte jag henne en gullig liten vovve, på kappahl, för 75 kr.
 
Valpen fick heta Bertil och har ett har ett halsband av ett Hello Kitty skosnöre. Han har precis fyllt 2 år.
 
Say hello to my little friend!

I have a dream.

Jag vill skriva en bok. Jag vill ha ett cafe som är extremt barnvänligt och som inriktar sig på choklad. Jag vill resa runt världen och våga prata engelska utan att skämas. Jag vill lära mig massa språk och utöva dom i deras hemländer. Jag vill ha en pojkvän med samma intressen som mig, som kan följa mig dit vi båda vill.
 
Jag vill festa på dagen med folk som är som jag långt hemifrån. Jag vill ha ett eget bibliotek och en egen bokhandel. Jag vill gå på konserter och skriksjunga favorit låtar med människor jag älskar. Jag vill ha ett rum med fotografier och tavlor på underbara varelser och som jag målat själv. Jag vill designa egna smycken och sälja.
 
Jag vill flytta här ifrån. Jag vill bo i en storstad. Jag vill inreda ett eget ställe. Jag vill ha en stor mjuk säng, sänghimmel och universum målat i taket. Jag vill ha en walk in closet med en stor skohylla. Jag vill ha varma golv och sköna mattor så att jag slipper använda strumpor.  
 
Jag vill våga. Jag vill lyckas. Jag vill vara lycklig.
 
 







 

The best thing about a picture is that it never changes even when the people in it do.


En sak jag verkligen vill ha är en polaroid kamera.
Har kollat runt lite på olika sidor och hittade nya, moderna polaroid. På dom kan man välja vilken bild man ska skriva ut, fusk. Jag vill ha en riktig och har hittat många på tradera istället. Nu saknas bara pengar.
Tänkte antingen sätta in bilderna i ett album eller göra en tavla av dom, allt eftersom.
 

we<3it 

 
 

 

I have a dream.

Jag skulle vilja kunna förklara i detalj om vad som händer i mitt huvud när jag sover. För det är något väldigt konstiga som pågår där. Jag skulle vilja måla upp en bild för er, göra en film, så att ni förstår. Men det är ganska svårt när jag inte ens förstår själv vad som händer.
 

Från en slags dröm till en annan.
 
 
 

Älskling, jag är hemma!

Har under detta år startat och avslutat en mängd bloggar men inte riktigt trivts med dom. Hittade tillbaka till mitt hjärta idag så tänkte skriva av mig lite här, och kolla igenom de 4 år gamla arkivet, haha.

Idag fick jag en liten flickkusin och den 27 Juli fick jag en lillebror. Jag som älskar bebisar smälter ju av dessa små mirakel.

 


Japp, här har vi min underbara lillebror Jonis. Som jag älskar honom.

 

Nu ska jag nana men vi ses kanske imorgon. Pusspåre bloggen.


RSS 2.0